Hej alla simmsare! Nu har jag fått igång det. Det kommer säkert hända igen. Så om det kommer t.ex historier utan bilder är det för att jag inte får igång simset!

Så vad tyckte ni om den nya historien? Jag hoppas ni tyckte om den! Den kommer komma kanska ofta för att det kommer bli ganska många delar. Och historian "Jag är inget utan dig", kommer hända mycket och kanske till och med något ni vill pröva att göra på sims!  

Heeeej dåååå alla fina!

Jag smög ner för gatorna.  Nästan framme. Jag studerade den kartan jag hade hittat i en grend. Tre kvarter bort låg ett förfallet hus. Jag trivs där, men andra människor får rysningar i det gamla huset. Men de förstår sig inte på det huset.

- Så du lever ännu. Sa Ronald och jag rycktes ur mitt dagdrömmande.

- Ja, blivit jagad poliserna, igen. Sa jag utråkad.

- Du Nell, det bor nog något vilt där inne. Sa han och knuffa mig.  

- Har du druckit igen? Sa jag och ville förtvivlat mycket bort från ämnet.

- Ja hon på PUB:en gillar mig. Sa han med en blinkling.

- Ööö jo det vet jag. Jag vet inte faktiskt inte vad de ser hos dig.

-Det är du som är blind! Ronald snubblade över orden och jag förstod att jag borde gå innan han får ett raseriutbrott.  

- Jag går. Sa jag och börja gå till huset. Och innan Ronald hann reagera hade jag gått flera meter.  

- Vänta... sa han och försökt ställa sig upp, men snubblade på sig själv och blev liggande på marken av svimmad.  

Jag satt mig ner och tog tag i honom. Han var enkel att bära. Det var vi alla gatobarn. Smalla som en pinne och lätta som en flugga.

Jag bärde in honom bredvid en buske, och försökte gömma honom så mycket som möjligt.

Sedan gick jag hem. Där var jag i lugn och ro. Jag satt mig i den smuttsiga soffan och somna.     

Knaakkk, kkknnnaaak.

Jag rycktes upp ur soffan genom blöt. Vad var det som knaka?